Jag hade en dröm. Inte så märkvärdig eller särskilt storstilad. Inte alls. Jag drömde om att du skulle förändras. Jag drömde om att du var den du är med mig. Jag drömde om att vi skulle få ha det så där fint tillsammans som du och jag har. Mycket skratt och kel och mysiga stunder tillsammans i all enkelhet. Andra drömmer kanske om ett liv fyllt av upplvelser, resor och prylar. Jag ville bara ha ett lugnt och behagligt liv med dig. Utan oron som smög sig på. Var är du nu? Med vem är du? Har du någon eller några kvinnor på gång? Har du stoppat i dig droger?

Jag drömde om att slippa den ständiga oron över dig. Var det för mycket begärt? Nej jag tycker inte det. Ganska självklara saker. Tillit och förtroende önskade jag. Jag fick iställe detta liv som jag aldrig valt att leva. Inte medvetet i alla fall.

Det gör så ont i mig det är outhärdlig smärta som tär på mig. Och du förstår inte mig alls. Du älskar mig säger du. Och du tycker inte att jag förstår hur du kämpar. Nej min vän det är svårt för mig att se den kampen.

Jag ser bara hur vi två blivit en börda för mig. Det som skulle vara bra har blivit en plåga. Min dröm kommer nog aldrig bli en sanndröm.

Och jag måste välja att vakna eller fortsätta att sova.