Du var min man. Elva år delade vi allt. Du var min älskare min bäste vän. Du valde att gå utan en chans till ett samtal. Ingen process inte några diskussioner. Vi som alltid pratat om allt. Du som hade nyckeln till mitt inre. Bara försvann så där. så enkelt det verkade för dig att bara gå. Du hade en ny kärleksvåg att rida på . Jag satt där med all min kärlek som jag inte visste vad jag skulle göra med. 

Vårt hem kändes som ett hån som flinade mot mig. Alla minnen och allt vi delat. Den första tiden kunde jag inte gå in i vårt sovrum. Jag sov på soffan och dagar och nätter flöt ihop och frågorna i mitt huvud snurrade runt, runt, runt...

Du som alltid lovat att finnas vid min sida, du som alltid vetat vad som är rätt och riktigt. Du med din höga moral förvandlades på en sekund till en främling. Men jag hoppades och längtde så förtvivlat efter det vi hade och alla löften om vår framtid.

Blundade för det faktum att du är en fullblodsegoist av en alldeles egen kamoflerad sort.

Det som grävde det djupaste hålet var att du inte kunde prata med mig att du bara la benen på ryggen och stack. 

Du lämnade mig fritt hängande i luften utan möjlighet att landa mjukt. och trots det hatar jag dig inte. Inte alls men jag känner förakt över din ynkliga person och jag önskar att jag sett detta tidigare för då hade jag aldrig valt att ge det finaste jag har till dig. Nyckeln till mitt inre liv och mitt hjärta.