Ibland så önskar jag att tiden stått still. När vi träffades verkade allt så underbart, närmast magiskt. Vi älskade varandra och ingen oro fanns på himlen. Men det känns som det var en kort tid. Den var underbar den tiden innan jag upptäckte din otrohet och ditt missbruk.

Jag drömmer mig bort till den tiden som varade en kort stund. Jag frammanar bilden av oss två lyckligt vandrandes hand i hand, när vi såg i varandras ögon och kysstes som två tonåringar vart vi gick du och jag.

Du var min man. Elva år delade vi allt. Du var min älskare min bäste vän. Du valde att gå utan en chans till ett samtal. Ingen process inte några diskussioner. Vi som alltid pratat om allt. Du som hade nyckeln till mitt inre. Bara försvann så där. så enkelt det verkade för dig att bara gå. Du hade en ny kärleksvåg att rida på . Jag satt där med all min kärlek som jag inte visste vad jag skulle göra med. 

Vårt hem kändes som ett hån som flinade mot mig. Alla minnen och allt vi delat. Den första tiden kunde jag inte gå in i vårt sovrum. Jag sov på soffan och dagar och nätter flöt ihop och frågorna i mitt huvud snurrade runt, runt, runt...

Du som alltid lovat att finnas vid min sida, du som alltid vetat vad som är rätt och riktigt. Du med din höga moral förvandlades på en sekund till en främling. Men jag hoppades och längtde så förtvivlat efter det vi hade och alla löften om vår framtid.

Blundade för det faktum att du är en fullblodsegoist av en alldeles egen kamoflerad sort.

Det som grävde det djupaste hålet var att du inte kunde prata med mig att du bara la benen på ryggen och stack. 

Du lämnade mig fritt hängande i luften utan möjlighet att landa mjukt. och trots det hatar jag dig inte. Inte alls men jag känner förakt över din ynkliga person och jag önskar att jag sett detta tidigare för då hade jag aldrig valt att ge det finaste jag har till dig. Nyckeln till mitt inre liv och mitt hjärta.

Visst hade vi det bra? Och vi var båda överens om att vi haft fantastisk tur som träffat varandra. Det är inte enkelt när man passerat 40 år och åter hitta någon att tycka om. De flesta som är bra är redan upptagna. Idag kan jag tänka att du hade tur men jag hade egentligen inte lika stor tur med tanke på all den problematik som finns runt dig. Nåväl jag minns trots det hur ljuvlig vår första tid var. Vi kunde knappt vara ifrån varnadra. Vi skrattade, älskade och pratade i timtal. Man har mycket att prata om i början innan man känner varandra. Åh jag var så lycklig att jag träffat dig. Du var annorlunda och det gjorde också att våra olikheter gjorde det extra intressant.

Det fanns så mycket att utforska hos dig. Jag som levt mitt trygga förortsliv  mötte dig som tagit dig ur ett minst sagt kaotiskt liv. Jag blev väldigt imponerad över att du lyckats bli fri från droger, ordnat jobb, skaffat lägenhet och lyckats ha en fin relation med dina barn. trots att du svikit dem många gånger. 

Du var så positiv och full av livslust som du smittade mig med. Jag uppskattade din spontanitet och din glädje.

Sedan skulle det visa sig att din insikt inte var så djupt förankrad i dig själv som jag först trodde. Du skyller gärna alla olyckor som drabbar dig på andra och du är en ganska så bitter människa i grunden som känner dig misslyckad och har dåligt självförtroende. Men du maskerade detta väl för mig eller också var jag bara förblindad och inte kunde se på grund av det.

Din impulsivitet som jag uppskattade i början förvandlades till oberäkenlighet och att jag aldrig riktigt kunde lita på att saker vi bestämt verkligen skulle genomföras. Då fattade jag inte att det berodde på att du hade dina trippar med droger och att det var därför som du ibland försvann och var oanträffbar eller att du träffade andra kvinnor.

Det kunde jag inte ens tro att det var möjligt. Vi som var så ruskigt kära varför skulle du ha behov av att träffa andra.

Tiden gav mig svaren. Jag börjde sakta inse att du levde ett slags dubbelliv.

Och när du förstod att jag förstod så visade du upp ånger och du berättade hur svårt det är att hålla dig helt borta från drogerne. Men att ditt mål och absoluta önskan var att helt sluta. Men du behövde tid och tid fick du.

Jag kanske är en enfaldig dåre som trodde och fortfarande tror att du kan om du verkligen ger dig sjutton på det.

Efter ett år ungefär så blev det allt mer sällan som du tog droger. Det gick flera månader emellan och jag tänkte att det skulle plana ut alltmer. 

Då min vän visade det sig att den nya drogen hette kvinnor  som du träffade och förförde mest verbalt på nätet. Några få hade du även träffat ett par gånger.

Och så ångerfull och förnekande du var. Jösses. Och jag tror verkligen att du var och är ångerfull. För jag vet att jag är viktig för dig. Det känner jag på alla plan. Men du är missbrukare och har ett stort och svårt problem som jag inte vet om du kommer kunna ta tag i.

För det värsta är att du verkar tro att det ska gå över av sig själv. Och det min vän kommer det inte göra.

Undrar hur mycket tid du behöver den här gången?

Jag vet att när jag träffade honom så var jag i en sårbar fas i livet. Jag hade brutit upp från ett långt förhållande, barnen hade flyttat, hunden dött. Jag stod ifärd med att byta arbete och bostad. Ganska mycket på en gång med andra ord. Det året vi möttes var inte likt något annat år i mitt liv när det gäller stora omställningar.

En del av förändringarna var självvalde och andra inte.

När jag ser tillbaka så kan jag drabbas av insikten att det var verkligen mycket på en gång.

Så träffade jag honom och kanske var det så att jag sökte en man som kunde hjälpa mig att få fotfäste. Trygghet och stabilitet igen som jag saknade vid det tillfället i mitt liv.

Jag har nog alltid haft svårt att leva ensam. I hela mitt liv sedan jag var femton år har jag haft kärleksrelationer. Mycket korta stunder var jag singel. Några månader allt som allt.

Mitt problem har aldrig varit att hitta en man att inleda en relation med och långa sådana. Den kortaste relationen var två år. Mitt problem är nog snarast att jag är rädd för ensamheten.

Det är inte så att jag medvetet kastat mig in i det ena förhållandet efter det andra. Och jag har verkligen älskat dem och de har en plats i mitt hjärta.

Men kanske att jag borde fokuserat mer på mig själv ibland istället för mina relationer.

Kanske hade jag agerat annorlunda om inte min stora skräck alltid varit att leva mitt liv ensam precis som min mamma gjorde.

Hon var inte någon bra förbild som mådde bra av sin ensamhet. Nej hennes ensamhet kändes långt från självvald. Och det har alltid varit en fasa att bli som hon.

Idag inser jag att det säkert haft större betydelse för mig än jag själv förstått.

Att leva ensam har aldrig varit ett alternativ.

Andra människor har avundats mig.

"Varför har du sådan tur?Hur gör du? Hur kan du få alla relationer att fungera? "

Det är så andra sett på mig, en kvinna med tur!

Jag anser inte att det är tur att ha fungerande relationer och jag tror att jag kämpat på olika sätt med alla realtioner. Jag har varit envis och inte gett upp därför att jag valt denna väg.

Jag gjorde ett val att leva mitt liv med män. Inte för att jag är i desperat behov av en man för min självkänsla eller överlevnad. Men jag älskar tvåsamheten och tryggheten, förutsägbarheten och så vidare.

När jag träffade min nuvarande hade jag absolut inte en aning om sexmissbruk.

Eller relations/kärleksmissbruk.

Kanske bor det en liten kärleksmissbrukare i mig också eller också inte.

Att leva med en sexmissbrukare

Mina vuxna kärleksrelationer till män har egentligen bestått av tre män under lång tid. Först var det barnens pappa som jag träffade när jag ver relativt ung. Han var något äldre än mig och var en i mina ögon spännande person. Han hade rest mycket och tagit intryck av bland annat den österländska kulturen. Och jag tyckte att han var djup och intressant. Ganska snart blev jag med barn och mannen jag träffat visade sig vara en vingklippt omogen pojke med förmodligen en allvarlig personlighetsstörning. Han började bete sig illa mot mig och barnen. Han jobbade i perioder eftersom han antingen sa upp sig eller blev uppsagd eftersom det alltid uppstod konflikter. Han började dricka allt oftare och hade ett hett temperament. Vår tillvaro bestod av bråk och bråk och att jag försökte hålla ihop allt och få vardagen att fungera.

Han blev mer och mer elak och tryckte ner mig psykiskt tills jag efter nästan femton år bestämde mig för att gå.

Då kände jag inte till begrepp som medberoende och hur det påverkade mig att leva i detta destruktiva förhållande.

Men jag vet att när jag väl bestämde mig för att lämna honom så kände jag att jag slogs för mitt och barnens liv.

Jag träffade så småningom en ny man som var totala motsatsen. Han och jag kunde prata vuxet med varandra. Vi respekterade varandra och delade sorg och glädje. Det är nog de lyckligaste åren i mitt liv.

När jag förlorade honom så rasade världen och jag trodde aldrig jag skulle överleva den sorgen.

Sedan när jag träffade min nuvarande så insåg jag ganska snart att jag var på väg in i ytterligare en relation som skulle skada mig. Men jag valde att inte lyssna på mina varningsklockor då för snart tre år sedan. Och det kan jag till viss del ångra. Kanske jag till och med får skylla mig själv. 

Men jag tror att jag sökte någon som inte var som mannen jag förlorade eftersom jag inte ville jämföra dem med varandra.

Nu sitter jag med mitt medberoende och vet varken ut eller in. 

Och jag är så fruktansvärt medveten intelektuellt att det bara kan gå åt ett håll och trots det så kan jag inte få slut på eländet.

Min man är en tvättäkta beroendepersonlighet, infantil, ansvarslös, byter det ena beroendet mot det andra. Han urskuldrar sig på de mest fantastiska sätt man kan tänka sig.

Det finns en stor avgörande skillnad från min första man. Han är aldrig elak eller trycker ner mig. Tvärtom sitter jag på en peidestal. 

Och det värsta beroendet är inte drogerna utan hans förbannade sexmissbruk som kommer och går.

Nätet är en bra plats att hitta kvinnor på. Jösses kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att en sådan värld fanns på riktigt. 

Han kom emot mig och jag visste direkt att vi två skulle passa perfekt. Vi hamnade i säng redan första kvällen vilket inte tillhör vanligheten för mig. Jag flög på moln och visste att vi skulle ses igen. Detta är inte självklart när man träffas på en datingsida. det är ett lotteri och oftast precis som andra spel så drar jag nitlotten. Men inte den här gången

Han var min största vint någonsin.

Jag visste inte då att jag delade priset med minst en annan kvinna.

Jag försökte gå. Verkligen satte emot allt jag orkade. Men tomrummet blev så stort.

Och var åter tillbaka till steg ett. Tillbaka till det destruktiva det välbekanta. Där ångesten är normaltillstånd.

Jag är tillsammasns med en sexmissbrukare. Det har jag insett efter otaliga gånger av otrohet.

Det värsta är inte otroheten i sig utan alla lögner.

Och att jag utvecklar ett kontrollbehov som är osunt.

Det är det värsta att sitta på nätet i timmar och leta efter hans olika profiler och att så fort tillfälle ges gå igenom hans telefon eller hans dator.

Alla konfrontationer som inte leder någonstans alla kvinnor jag tagit kontakt med för att berätta sanningen. Listan kan göras lång på förnedringen.

Så vad finns kvar av känslor till dig?