Mina vuxna kärleksrelationer till män har egentligen bestått av tre män under lång tid. Först var det barnens pappa som jag träffade när jag ver relativt ung. Han var något äldre än mig och var en i mina ögon spännande person. Han hade rest mycket och tagit intryck av bland annat den österländska kulturen. Och jag tyckte att han var djup och intressant. Ganska snart blev jag med barn och mannen jag träffat visade sig vara en vingklippt omogen pojke med förmodligen en allvarlig personlighetsstörning. Han började bete sig illa mot mig och barnen. Han jobbade i perioder eftersom han antingen sa upp sig eller blev uppsagd eftersom det alltid uppstod konflikter. Han började dricka allt oftare och hade ett hett temperament. Vår tillvaro bestod av bråk och bråk och att jag försökte hålla ihop allt och få vardagen att fungera.

Han blev mer och mer elak och tryckte ner mig psykiskt tills jag efter nästan femton år bestämde mig för att gå.

Då kände jag inte till begrepp som medberoende och hur det påverkade mig att leva i detta destruktiva förhållande.

Men jag vet att när jag väl bestämde mig för att lämna honom så kände jag att jag slogs för mitt och barnens liv.

Jag träffade så småningom en ny man som var totala motsatsen. Han och jag kunde prata vuxet med varandra. Vi respekterade varandra och delade sorg och glädje. Det är nog de lyckligaste åren i mitt liv.

När jag förlorade honom så rasade världen och jag trodde aldrig jag skulle överleva den sorgen.

Sedan när jag träffade min nuvarande så insåg jag ganska snart att jag var på väg in i ytterligare en relation som skulle skada mig. Men jag valde att inte lyssna på mina varningsklockor då för snart tre år sedan. Och det kan jag till viss del ångra. Kanske jag till och med får skylla mig själv. 

Men jag tror att jag sökte någon som inte var som mannen jag förlorade eftersom jag inte ville jämföra dem med varandra.

Nu sitter jag med mitt medberoende och vet varken ut eller in. 

Och jag är så fruktansvärt medveten intelektuellt att det bara kan gå åt ett håll och trots det så kan jag inte få slut på eländet.

Min man är en tvättäkta beroendepersonlighet, infantil, ansvarslös, byter det ena beroendet mot det andra. Han urskuldrar sig på de mest fantastiska sätt man kan tänka sig.

Det finns en stor avgörande skillnad från min första man. Han är aldrig elak eller trycker ner mig. Tvärtom sitter jag på en peidestal. 

Och det värsta beroendet är inte drogerna utan hans förbannade sexmissbruk som kommer och går.

Nätet är en bra plats att hitta kvinnor på. Jösses kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att en sådan värld fanns på riktigt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland så önskar jag att tiden stått still. När vi träffades verkade allt så underbart, närmast magiskt. Vi älskade varandra och ingen oro fanns på himlen. Men det känns som det var en kort tid. Den var underbar den tiden innan jag upptäckte din otro...

  Du var min man. Elva år delade vi allt. Du var min älskare min bäste vän. Du valde att gå utan en chans till ett samtal. Ingen process inte några diskussioner. Vi som alltid pratat om allt. Du som hade nyckeln till mitt inre. Bara försvann så ...

Visst hade vi det bra? Och vi var båda överens om att vi haft fantastisk tur som träffat varandra. Det är inte enkelt när man passerat 40 år och åter hitta någon att tycka om. De flesta som är bra är redan upptagna. Idag kan jag tänka att du hade tur...

Jag vet att när jag träffade honom så var jag i en sårbar fas i livet. Jag hade brutit upp från ett långt förhållande, barnen hade flyttat, hunden dött. Jag stod ifärd med att byta arbete och bostad. Ganska mycket på en gång med andra ord. Det året v...

Han kom emot mig och jag visste direkt att vi två skulle passa perfekt. Vi hamnade i säng redan första kvällen vilket inte tillhör vanligheten för mig. Jag flög på moln och visste att vi skulle ses igen. Detta är inte självklart när man träffas på en...