Visst hade vi det bra? Och vi var båda överens om att vi haft fantastisk tur som träffat varandra. Det är inte enkelt när man passerat 40 år och åter hitta någon att tycka om. De flesta som är bra är redan upptagna. Idag kan jag tänka att du hade tur men jag hade egentligen inte lika stor tur med tanke på all den problematik som finns runt dig. Nåväl jag minns trots det hur ljuvlig vår första tid var. Vi kunde knappt vara ifrån varnadra. Vi skrattade, älskade och pratade i timtal. Man har mycket att prata om i början innan man känner varandra. Åh jag var så lycklig att jag träffat dig. Du var annorlunda och det gjorde också att våra olikheter gjorde det extra intressant.

Det fanns så mycket att utforska hos dig. Jag som levt mitt trygga förortsliv  mötte dig som tagit dig ur ett minst sagt kaotiskt liv. Jag blev väldigt imponerad över att du lyckats bli fri från droger, ordnat jobb, skaffat lägenhet och lyckats ha en fin relation med dina barn. trots att du svikit dem många gånger. 

Du var så positiv och full av livslust som du smittade mig med. Jag uppskattade din spontanitet och din glädje.

Sedan skulle det visa sig att din insikt inte var så djupt förankrad i dig själv som jag först trodde. Du skyller gärna alla olyckor som drabbar dig på andra och du är en ganska så bitter människa i grunden som känner dig misslyckad och har dåligt självförtroende. Men du maskerade detta väl för mig eller också var jag bara förblindad och inte kunde se på grund av det.

Din impulsivitet som jag uppskattade i början förvandlades till oberäkenlighet och att jag aldrig riktigt kunde lita på att saker vi bestämt verkligen skulle genomföras. Då fattade jag inte att det berodde på att du hade dina trippar med droger och att det var därför som du ibland försvann och var oanträffbar eller att du träffade andra kvinnor.

Det kunde jag inte ens tro att det var möjligt. Vi som var så ruskigt kära varför skulle du ha behov av att träffa andra.

Tiden gav mig svaren. Jag börjde sakta inse att du levde ett slags dubbelliv.

Och när du förstod att jag förstod så visade du upp ånger och du berättade hur svårt det är att hålla dig helt borta från drogerne. Men att ditt mål och absoluta önskan var att helt sluta. Men du behövde tid och tid fick du.

Jag kanske är en enfaldig dåre som trodde och fortfarande tror att du kan om du verkligen ger dig sjutton på det.

Efter ett år ungefär så blev det allt mer sällan som du tog droger. Det gick flera månader emellan och jag tänkte att det skulle plana ut alltmer. 

Då min vän visade det sig att den nya drogen hette kvinnor  som du träffade och förförde mest verbalt på nätet. Några få hade du även träffat ett par gånger.

Och så ångerfull och förnekande du var. Jösses. Och jag tror verkligen att du var och är ångerfull. För jag vet att jag är viktig för dig. Det känner jag på alla plan. Men du är missbrukare och har ett stort och svårt problem som jag inte vet om du kommer kunna ta tag i.

För det värsta är att du verkar tro att det ska gå över av sig själv. Och det min vän kommer det inte göra.

Undrar hur mycket tid du behöver den här gången?

Jag vet att när jag träffade honom så var jag i en sårbar fas i livet. Jag hade brutit upp från ett långt förhållande, barnen hade flyttat, hunden dött. Jag stod ifärd med att byta arbete och bostad. Ganska mycket på en gång med andra ord. Det året vi möttes var inte likt något annat år i mitt liv när det gäller stora omställningar.

En del av förändringarna var självvalde och andra inte.

När jag ser tillbaka så kan jag drabbas av insikten att det var verkligen mycket på en gång.

Så träffade jag honom och kanske var det så att jag sökte en man som kunde hjälpa mig att få fotfäste. Trygghet och stabilitet igen som jag saknade vid det tillfället i mitt liv.

Jag har nog alltid haft svårt att leva ensam. I hela mitt liv sedan jag var femton år har jag haft kärleksrelationer. Mycket korta stunder var jag singel. Några månader allt som allt.

Mitt problem har aldrig varit att hitta en man att inleda en relation med och långa sådana. Den kortaste relationen var två år. Mitt problem är nog snarast att jag är rädd för ensamheten.

Det är inte så att jag medvetet kastat mig in i det ena förhållandet efter det andra. Och jag har verkligen älskat dem och de har en plats i mitt hjärta.

Men kanske att jag borde fokuserat mer på mig själv ibland istället för mina relationer.

Kanske hade jag agerat annorlunda om inte min stora skräck alltid varit att leva mitt liv ensam precis som min mamma gjorde.

Hon var inte någon bra förbild som mådde bra av sin ensamhet. Nej hennes ensamhet kändes långt från självvald. Och det har alltid varit en fasa att bli som hon.

Idag inser jag att det säkert haft större betydelse för mig än jag själv förstått.

Att leva ensam har aldrig varit ett alternativ.

Andra människor har avundats mig.

"Varför har du sådan tur?Hur gör du? Hur kan du få alla relationer att fungera? "

Det är så andra sett på mig, en kvinna med tur!

Jag anser inte att det är tur att ha fungerande relationer och jag tror att jag kämpat på olika sätt med alla realtioner. Jag har varit envis och inte gett upp därför att jag valt denna väg.

Jag gjorde ett val att leva mitt liv med män. Inte för att jag är i desperat behov av en man för min självkänsla eller överlevnad. Men jag älskar tvåsamheten och tryggheten, förutsägbarheten och så vidare.

När jag träffade min nuvarande hade jag absolut inte en aning om sexmissbruk.

Eller relations/kärleksmissbruk.

Kanske bor det en liten kärleksmissbrukare i mig också eller också inte.

Att leva med en sexmissbrukare

Jag försökte gå. Verkligen satte emot allt jag orkade. Men tomrummet blev så stort.

Och var åter tillbaka till steg ett. Tillbaka till det destruktiva det välbekanta. Där ångesten är normaltillstånd.

Tänk dig att du går hemifrån på morgonen. 

- Puss o kram, ses ikväll.

Han ska tvätta och handla och göra middag tills du kommer hem. Ni planerar att ha en mysig kväll uppkrupna i soffan eftersom det är fredag. Riktigt skönt fredagsmys med andra ord. 

På lunchen ringer du hem för att säga hej och höra din mans röst. Du får inget svar och genast rullar tankarna och känslorna igång. I din värld betyder det att han "kan vara på gång". Du ringer flera gånger och lämnar meddelanden. Men får inget svar.

Du börjar nu förbereda dig på att han tagit ett återfall. antingen har han tagit droger eller så träffar han en kvinna.

Föreställ dig det.

Föreställ dig sedan vad du tror att du gör.

Du känner nog tt en sådan man skulle jag lämna direkt. Ingen skulle få behandla dig så. Inte skulle du tolerera att du skulle leva i ett förhållande där du ens behövde tänka dessa tankar och känna den oron. Förmodligen är det sant det du tänker att du skulle göra.

För visst borde jag gått redan första eller i alla fall andra gången.

Och jag önskar att jag haft förstånd nog att gå då i början.

Jag trodde på hans löften hur många gånger som helst.

Många fredagar och andra dagar fick jag mitt värsta besannat.

Föreställ dig att du kommer hem och hittar din man helt borta kanske till och med så borta at du tänker att du borde ringa ambulans. Eller tänk alla gånger du kommit på att han faktiskt träffat andra kvinnor.

Du har säkert förstånd nog att gå eftersom du inser att den här relationen vill jag inte ha.

Jag däremot insåg inte detta. Jag valde att stanna och tro och hoppas att det skulle bli bättre och med tiden så skulle det lösa sig.

Jag trodde att om jag stannar och visar att han inte behöver vara rädd att förlora mig så skulle han skuta med sitt beteende som säkert grundar sig i hans tillitsproblem.

Nu har det gått fem år och jag sitter fast i en rävsax.

Kan du förstå det?

Skulle du träffa mig så skulle du aldrig kunna drömma om att den här kvinnan skulle leva i en så destruktiv veklighet.

Den här kvinnan som verkar så full av självförtroende och stark. 

För det är det jag är utåt. Men i mitt liv finns denna man som gett mig så mycket olycka. Och jag har låtit det ske.

Bakom fasaden Finns mitt destruktiva liv med dig. På arbetet kan jag andas och vara den jag vill. Behöver inte känna mig spänd eller osäker. Men du finns ständigt i mina tankar. Vad gör du nu? Vem träffar du? Har du stoppat i dig nåt idag?

Jag känner mig snärjd och ofri: Hur kunde jag av alla hamna här? För andra gången i mitt liv så är jag i en relation med en beroendeperson. Jag som är så medveten och duktig och har så mycket kunskaper. Hur kunde det drabba mig igen?

Det är förstås inte en tillfällighet.

Det finns en grund i mig som möjliggör detta och som du såg när du hittade mig. Och jag måste sett att du passade som en pusselbit utan att jag begrep varför.

Går det att bryta ett mösnster som blivit destruktivt mellan två älskande individer?

Går det att hitta ett gemensamt språk?

Jag  anklagar och du försvarar dig. Båda för vår överlevnad. Men jag ska vara en "duktig" medberoende och bara tänka på mig och vad jag vill. Jag ska vara "duktig" och sluta anklaga, hota eller kontrollera. Det är fult att vara medberoende. Så nu fortsätter jag att vara duktig flicka och göra som ni tycker.

Sätta gränser för mig(hur då?)

Tänka på mig själv(hur då?)