Jag är tillsammasns med en sexmissbrukare. Det har jag insett efter otaliga gånger av otrohet.

Det värsta är inte otroheten i sig utan alla lögner.

Och att jag utvecklar ett kontrollbehov som är osunt.

Det är det värsta att sitta på nätet i timmar och leta efter hans olika profiler och att så fort tillfälle ges gå igenom hans telefon eller hans dator.

Alla konfrontationer som inte leder någonstans alla kvinnor jag tagit kontakt med för att berätta sanningen. Listan kan göras lång på förnedringen.

Så vad finns kvar av känslor till dig?

Jag känner mig tom helt blank. Nej egentligen inte. Innerst inne är jag  rasande, sårad, arg och bitter.

Jag är också väldigt ambivalent i mina känslor. Jag vill ruska dig och få dig att vakna upp. Jag vet innerst inne att den enda som kan förändra dig är du själv.

Jag är medberoende och ser därför inte riktigt klart.

Jag hade en dröm. Inte så märkvärdig eller särskilt storstilad. Inte alls. Jag drömde om att du skulle förändras. Jag drömde om att du var den du är med mig. Jag drömde om att vi skulle få ha det så där fint tillsammans som du och jag har. Mycket skratt och kel och mysiga stunder tillsammans i all enkelhet. Andra drömmer kanske om ett liv fyllt av upplvelser, resor och prylar. Jag ville bara ha ett lugnt och behagligt liv med dig. Utan oron som smög sig på. Var är du nu? Med vem är du? Har du någon eller några kvinnor på gång? Har du stoppat i dig droger?

Jag drömde om att slippa den ständiga oron över dig. Var det för mycket begärt? Nej jag tycker inte det. Ganska självklara saker. Tillit och förtroende önskade jag. Jag fick iställe detta liv som jag aldrig valt att leva. Inte medvetet i alla fall.

Det gör så ont i mig det är outhärdlig smärta som tär på mig. Och du förstår inte mig alls. Du älskar mig säger du. Och du tycker inte att jag förstår hur du kämpar. Nej min vän det är svårt för mig att se den kampen.

Jag ser bara hur vi två blivit en börda för mig. Det som skulle vara bra har blivit en plåga. Min dröm kommer nog aldrig bli en sanndröm.

Och jag måste välja att vakna eller fortsätta att sova.

Tänk dig att du går hemifrån på morgonen. 

- Puss o kram, ses ikväll.

Han ska tvätta och handla och göra middag tills du kommer hem. Ni planerar att ha en mysig kväll uppkrupna i soffan eftersom det är fredag. Riktigt skönt fredagsmys med andra ord. 

På lunchen ringer du hem för att säga hej och höra din mans röst. Du får inget svar och genast rullar tankarna och känslorna igång. I din värld betyder det att han "kan vara på gång". Du ringer flera gånger och lämnar meddelanden. Men får inget svar.

Du börjar nu förbereda dig på att han tagit ett återfall. antingen har han tagit droger eller så träffar han en kvinna.

Föreställ dig det.

Föreställ dig sedan vad du tror att du gör.

Du känner nog tt en sådan man skulle jag lämna direkt. Ingen skulle få behandla dig så. Inte skulle du tolerera att du skulle leva i ett förhållande där du ens behövde tänka dessa tankar och känna den oron. Förmodligen är det sant det du tänker att du skulle göra.

För visst borde jag gått redan första eller i alla fall andra gången.

Och jag önskar att jag haft förstånd nog att gå då i början.

Jag trodde på hans löften hur många gånger som helst.

Många fredagar och andra dagar fick jag mitt värsta besannat.

Föreställ dig att du kommer hem och hittar din man helt borta kanske till och med så borta at du tänker att du borde ringa ambulans. Eller tänk alla gånger du kommit på att han faktiskt träffat andra kvinnor.

Du har säkert förstånd nog att gå eftersom du inser att den här relationen vill jag inte ha.

Jag däremot insåg inte detta. Jag valde att stanna och tro och hoppas att det skulle bli bättre och med tiden så skulle det lösa sig.

Jag trodde att om jag stannar och visar att han inte behöver vara rädd att förlora mig så skulle han skuta med sitt beteende som säkert grundar sig i hans tillitsproblem.

Nu har det gått fem år och jag sitter fast i en rävsax.

Kan du förstå det?

Skulle du träffa mig så skulle du aldrig kunna drömma om att den här kvinnan skulle leva i en så destruktiv veklighet.

Den här kvinnan som verkar så full av självförtroende och stark. 

För det är det jag är utåt. Men i mitt liv finns denna man som gett mig så mycket olycka. Och jag har låtit det ske.

Bakom fasaden Finns mitt destruktiva liv med dig. På arbetet kan jag andas och vara den jag vill. Behöver inte känna mig spänd eller osäker. Men du finns ständigt i mina tankar. Vad gör du nu? Vem träffar du? Har du stoppat i dig nåt idag?

Jag känner mig snärjd och ofri: Hur kunde jag av alla hamna här? För andra gången i mitt liv så är jag i en relation med en beroendeperson. Jag som är så medveten och duktig och har så mycket kunskaper. Hur kunde det drabba mig igen?

Det är förstås inte en tillfällighet.

Det finns en grund i mig som möjliggör detta och som du såg när du hittade mig. Och jag måste sett att du passade som en pusselbit utan att jag begrep varför.

Går det att bryta ett mösnster som blivit destruktivt mellan två älskande individer?

Går det att hitta ett gemensamt språk?

Jag  anklagar och du försvarar dig. Båda för vår överlevnad. Men jag ska vara en "duktig" medberoende och bara tänka på mig och vad jag vill. Jag ska vara "duktig" och sluta anklaga, hota eller kontrollera. Det är fult att vara medberoende. Så nu fortsätter jag att vara duktig flicka och göra som ni tycker.

Sätta gränser för mig(hur då?)

Tänka på mig själv(hur då?)

Jag är MAKTLÖS inför ditt beroende. Jag kan inte kontrollera dig eller mig själv. Min tillvaro består av icke egen makt. Dig som jag älskar är beroende av substitut och sex eller relationsmissbrukare. Jag har försökt förändra dig tillräckligt. Jag har lyssnat, förstått kommit med förslag på lösningar. Jag har gjort allt i min makt för att förändra mig och anpassa mig efter dig. Men du fortasätter som förut. Var finns ömsesidigheten i vår relation? Du använder ordet förlåt alltför lättvindigt.

Jag är MAKTLÖS.